En förutsättning för att någon skall få betalt är att det finns någon som är villig att betala för det. Jag använder till exempel inte Spotify, eftersom jag inte anser det värt pengarna (eller ens mödan att lyssna på). Om det inte finns någon som lyssnar och betalar, då hjälper det inte hur stor del av pengarna som slussas vidare till artister och kompositörer (sedan advokaterna fått sitt).
Jag går inte på bio heller, tittar inte på TV och lyssnar inte på radio. Om jag någonsin hör musik, så är det för att jag spelar den själv eller andra spelar den för mig utan att jag bett om det. Den musik jag spelar själv betalar jag inte för, och den musik jag hör i någon butik betalar kunderna i butiken för genom ett påslag på priset (det är inte säkert att jag köper något bara för att jag besöker butiken).
Likafullt omges jag av kultur av olika slag - text, ljud, bild, arkitektur, parker, kartor, reklam, samtal, färg, form, lukt, smak, känslouttryck och så vidare. Jag deltar själv i skapandet och spridandet, men jag identifierar mig inte som en individuell "kulturskapare" eller "kulturspridare", för det är vårt kollektiva skapande och spridande som <EM>är</EM> kulturen. Att påstå att den författare som skriver en bok har "skapat kultur" är som att påstå att den kennelägare som föder upp schäfervalpar har "skapat liv". Om det bara finns 50.000 kulturskapare, vad är då vi andra? Kulturförstörare?
All denna kultur kostar också pengar eller andra resurser, vare sig man ägnar sig åt den yrkesmässigt eller på fritiden. Det kostar att konstruera Tetris, och det kostar att spela Tetris. Det är dock frivilligt att konstruera datorspel, lika frivilligt som det är att spela dem. Den som vill ha ersättning av någon annan för sitt konstruerande eller spelande får erbjuda sina tjänster på marknaden och se om någon nappar. Ibland finns det en köpare, ibland inte.
Och det är först när det är <EM>pengar</EM> inblandade som man kan börja tala om någon <EM>rätt</EM> till den ena eller andra ersättningen. Pengar är nämligen, till skillnad från kulturupplevelsen, objektivt mätbara, och man kan träffa avtal om att en viss andel av pengarna skall gå till en eller flera namngivna mottagare. Om man enligt avtalet skall betala ett visst belopp, men betalningen uteblir, då kan man processa om det i domstol och eventuellt tillkalla kronofogden för att tvångsvis överföra beloppet.
Det är däremot inte acceptabelt att bryta sig in hos någon som <EM>inte</EM> har ingått något avtal, konfiskera hans dator, undersöka informationsinnehållet och efter några månaders räknearbete säga "du har konsumerat kultur för 75.000, här är en faktura på beloppet plus ränta att betala inom två veckor".
Låt vara att gällande lag ibland <EM>medger</EM> dylik utpressningsverksamhet, vilket för mig bara betyder att jag inte kan klandra domstolen eller kronofogden som verkställer indrivningen. Jag kan fortfarande klandra lagstiftaren, liksom de "rättsinnehavare" som utnyttjar lagen på detta sätt. Förfarandet innebär <EM>inte</EM> att jag blir mer benägen att betala för "kulturkonsumtion", utan tvärtom att jag vill tillfoga "rättsinnehavarna" <EM>största möjliga skada</EM>. Om det förutsätter upphovsrättens totala avskaffande, så är det en eftergift jag kan leva med (fast jag tror ärligt talat inte det blir nödvändigt).
Den här diskussionen är också en del av kulturen. Vem har skapat den, och vem har rätt att få betalt för den? Om ingen får betalt för att prata, är det inte risk att folk slutar prata med varandra då?
↧